Sanningen

Jag har valt att inte vara alltför "personlig" på min blogg. Jag vill inte utelämna mig inför flera tusen människor utan försöker inspirera mina läsare med tips, musik, pepp mm. Inte med dystra känslor och problem. Men nu har jag bestämt att berätta hur dåligt jag mått de senaste åren. Jag vill inte ha medlidande eller något, bara förståelse. Ofta får jag frågorna "Varför är du aldrig i skolan, varför kan du aldrig träffas, varför svarar du inte på sms, varför uppdaterar du inte bloggen osvosvosv" Svaret är att jag har haft en depression sedan några år tillbaka. Även om det inte påverkar kroppen fysiskt är det lika jobbigt. Det har varit ett helvete! Konstant nedstämdhet, ångest och självmordslängtan. Det känns som några år ur min livstid försvunnit. Jag har ätit medicin något år nu och börjar bli bättre men fortfarande har jag mina perioder då jag inte ens ser någon mening med att ens gå upp ur i sängen. Jag hatar det så sjukt mycket och vill bara att jag ska komma ut ur det helt. Fast att det har varit jobbigt som fan har jag fortsatt med min blogg. Läsarnas "kärlek" fick mig att orka. Den lilla orken jag hade lade jag på skolan så jag klarade inte av att engagera mig särskilt mycket med bloggen och jag uppdaterade inte ofta, men jag slutade inte heller. Nu har jag betyg i alla "viktiga" ämnen även om jag hade så mycket frånvaro. Jag vet också vilka mina riktiga vänner är som inte övergav mig fast jag var ett vrak många gånger. Jag har även ett awesome bloggcrew och en underbar läsarkrets! Så det löser sig faktiskt om man bara kämpar. Konsekvenserna är dock att bloggen inte växt särskilt mycket och jag har inte orkat uppdatera 39848300 gånger om dagen , men jag är ändå tacksam att så många stannat! Tack för all pepp och stöd ni gett mig.

Gillar

Kommentarer