Carro gästbloggar

 

Hej! Mitt namn är Carolina ”Carro” Mårtensson och jag är en alternativ brud från Skåne som bloggar på Skånes största alternativa gamingblogg, quiethell.blogg.se. Jag går Speldesign på gymnasiet i Lund vilket innebär att jag gör grafik till spel och det är just spel som är mitt största intresse. När jag fick reda på att jag skulle få chansen att gästblogga här hos Vira blev jag superglad då hon fått mig att må bättre flera gånger under alla dessa år som jag följt hennes blogg. Så, vad är det då jag ska gästblogga om? Jo, mina år som mobbad.

Jag har aldrig varit som alla andra, jag valde de svaga framför de starka och var hellre med de utan vänner än de som hade ett överflöd med vänner. Jag lekte hellre Sagan Om Ringen med killarna än att byta stickers med tjejerna, that’s me. Ibland undrar jag om det var just mina val under det första året i skolan som fick mig att ses som konstig och som idag tvingat mig att gå igenom så pass mycket. Redan som sexåring var jag mobbad och när jag bad lärarna på min skola om hjälp var det mig de tvingade sitta vid sidan av lekplatsen när de riktiga bovarna fick ha roligt. Men vad skulle en sexårig liten flicka tro? Jag visste inte bättre än att låta det vara på detta sätt.

Åren gick och trots flytt mellan skolor ju äldre jag blev, så blev det aldrig bättre. Högstadiet var den värsta tiden jag någonsin varit med om. Jag visste verkligen inte var jag skulle bli av, så jag flydde till böckerna samt spelvärlden. När mina skolkamrater tryckte upp mig mot skåpen, skrek att jag var äcklig och sa till mig att ta livet av mig, så satte jag mig inne på toaletten gråtandes tills tårarna tog slut. Det gjorde ont, trots att jag blivit van vid glåpord, blickar och slag vid denna tid.

Men när jag trodde att det inte skulle kunna bli värre så sattes jag hos kuratorer, psykologer och läkare som försökte komma in i min hjärna. Vad ska man säga när en människa frågar en hur länge man mått dåligt när det enda man minns från förskolan och uppåt är smärta? Hur förklarar man för en människa att man mår så pass dåligt att man inte vill leva längre? Hur förklarar man att man tar varje chans man får och att man helt enkelt inte orkar med livet längre? Det är svårt. Det svåraste jag någonsin gjort var att berätta allt jag varit med om för en psykolog och att sedan få diagnosen depression. Allt sprack, jag ville inte att folk skulle veta om att jag var psykiskt störd, att jag gick på massa mediciner eller att jag försökt ta livet av mig. Mest för att jag ville skydda min familj, för de hade inte gjort något alls fel, men jag var rädd att folk skulle tro att det var deras fel alltihop.

När jag började på gymnasiet kände jag mig äntligen som en del av något. Jag fick vänner, träffade människor med samma brinnande intresse för spel samt jag känner mig relativt levande numera. Jag har aldrig varit ett fan av förändringar, så att allt helt plötsligt var bra och jag behövde inte vara rädd mer, det var för mycket för mitt psyke. Detta gjorde att jag fick ännu starkare mediciner, snackade mycket oftare med psykologer och tillslut hamnade jag på psykakuten i Malmö. Det konstiga med att vara inlagd på psyket var att jag aldrig känt mig friare, trots att jag var inlåst.

Nu undrar ni säkert var jag ville komma med denna text, och svaret är att jag bara vill att folk ska veta om min verklighet. Till er alla som läser detta, tänk på hur ni behandlar folk. Tänk på folk i er närhet. Jag brukar säga att jag hellre tar en käftsmäll än ett glåpord, för käftsmällen går över, men det gör inte kraften i ett enda ord. Känner du som jag? Tänk på att det blir bättre, våga prata om hur du mår, våga vara modig. Jag mår fortfarande dåligt, men jag är på god väg mot tillfrisknad. It takes time, just hold on to yourself and it will be alright.

Carolina “Carro” Mårtensson

http://quiethell.blogg.se/

Gillar