I början av mitt första år på gymnasiet dog jag. Det låter dramatiskt och överdrivet men det är det enda sättet jag kan förklara det på. En stor del av mig själv, den delen som var lycklig, försvann helt plötsligt. På utsidan syntes ingenting men på insidan var det som att allt som gett mitt liv mening sakta ruttnade bort och ersattes av ständig ångest och sorgsenhet. Jag vet inte vad som hände eller varför det hände mig. Nedstämdheten gjorde mig blytung och att bara lämna sängen och ta en dusch kändes otroligt svårt. Jag var nästan ingenting i skolan och trots att jag förklarade för både lärare och elever att jag inte mådde bra, förstod de inte. De resonerade som att man kan komma till skolan "även om man är lite ledsen." De orden är för alltid fastetsade i mitt minne. Även om man är lite ledsen. Det är så långt ifrån sanningen som det går att komma att det nästan är skrattretande. De långa, snart fyra åren som jag har varit deprimerad är som ett enda virrvarr av mörker och smärta och jag minns knappt hur jag lyckades ta studenten med ett fullständigt betyg. Hur jag lyckades uppdatera min blogg tillräckligt ofta för att ens några besökare skulle stanna. Hur jag fortfarande lyckas hålla liv i min blogg. Jag har förlorat så mycket på grund av min sjukdom, vänner och möjligheter. Det är en ond cirkel, min ångest gör att jag inte klarar av saker vilket får mig att känna mig dålig och skapar ännu mer ångest. Jag pratar helst inte om det här, inte för att jag "skäms" på något vis utan för att det gör så otroligt ont att tänka på det. Att inse att fyra, långa år av mitt liv är borta. Att acceptera att jag fortfarande inte mår bättre, trots att jag försökt så länge. Att jag endast lever för andras skull och inte för min egen.
Jag önskar verkligen att jag och alla andra som mår så här äntligen kunde bli fria men det är så lätt att ge upp hoppet när inget tycks hjälpa och det inte tycks finnas ett slut.
